ESSÄ: Varg och skarv är mest politik

Mattias med flygekorre2

Debatten om varg och skarv handlar väldigt lite om biologi eller ekologi, men desto mera om politik. Politik i sin tur handlar om olika åsikter där det egentligen inte finns något rätt eller fel.

Kloka ord av Mattias Kanckos, naturföretagare från Finland. Detta är den tredje och sista essen av debattören för denna gång. Artikeln är ursprungligen publicerad i det österbottniska magasinet Katternö.

Debatten är infekterad eftersom det i grund och botten handlar om två fundamentalt olika sätt att se på naturen och människans roll i den. Det ena synsättet, som grovt generaliserat främst omfattas av andra och tredje generationens urbaniserade stadsbor, är att människan ska låta naturen sköta sig själv. Förespråkarna för detta synsätt anser att människan inte ska ingripa i naturen, genom jakt eller genom att begränsa någon djurpopulation på något sätt.
Man tror att naturen på så sätt skulle uppnå någon typ av naturlig och helig balans, där både människan och djuren lever och mår bra sida vid sida och där det inte finns nöd eller död. De mest extrema inom denna grupp värdesätter ett djurliv lika högt eller högre än ett människoliv.

”Ett av problemen med detta synsätt är att om människan tar ett steg tillbaka, uppnås inte den balans som eftersträvas. Tvärtom skulle vissa djurarter öka obehindrat, medan andra skulle utrotas inom en ganska kort tid.”

Människan påverkar naturen och djurens livsbetingelser i dag främst indirekt, till exempel genom att förändra eller förstöra livsmiljöer, men inte genom jakt eller direkt dödande. Denna påverkan på naturen är oundviklig för att upprätthålla den livsstil som det urbana samhället representerar. Tanken att låta naturen sköta sig själv bygger på en felsyn och är i dagens värld orealistisk.

Det andra synsättet, som omfattas främst av landsbygdsbefolkningen, är att människans roll är att råda över naturen. Blir någon djurart för talrik, har man rätt att begränsa populationen oavsett om djuret ställer till med skada eller inte.
Många i denna gruppering delar ännu in djuren i skade- respektive nyttodjur beroende på djurens förhållande till människan. Det är ganska uppenbart att detta synsätt, när det drivs till sin spets, leder till risk för att djurarter utrotas, något som skett flera gånger i historien.
I dagens samhälle är den risken dock obefintlig som följd av den stränga jaktlagstiftningen. I praktiken sker jakten nuförtiden helt i enlighet med principen om ett hållbart utnyttjande.
Många som delar det här senare synsättet har fortsättningsvis en rätt nära kontakt med naturen och är på sätt eller annat direkt beroende av den. Man jagar, fiskar, plockar bär, idkar jord- och skogsbruk samt lever ute på landsbygden där djurens påverkan syns dagligen.

De olika grupperingarna försöker föra fram olika biologiska sakargument för att motivera sitt synsätt. Till exempel i vargfrågan försöker ”vargskyddarna” framföra att vargen är utrotningshotad, vilket den de facto är om man specifikt menar läget i Finland. Däremot är vargen inte alls utrotningshotad globalt. Vargen förekommer över hela norra halvklotet i en population som kan omfatta över 200 000 individer, enligt vissa uppgifter.
Vargen är även extremt anpassningsbar. Den kan leva i många olika typer av livsmiljöer, den har enorm förökningspotential och spridningsförmåga och den har tills vidare obegränsat med föda i Finland. Den finska vargpopulationen får dessutom kontinuerligt påfyllning från Ryssland och talet om inavel är starkt överdrivet.
Allt detta innebär att om inte människan skulle begränsa vargpopulationen, skulle vi ganska snabbt ha väldigt mycket varg i Finland, något som skulle få svåra följder för både människan och flera andra djurarter.

Vargmotståndarna påstår för sin del ofta att vi har endast varghybrider i Finland. Det har dock visat sig vara en väldigt liten procent som är hybrider. Jag tvivlar inte på att det kan finnas en liten andel hundgener i vår vargpopulation från den tid då vargen var nästan utrotad hos oss. Detta är dock inte så allvarligt som man kunde tro, eftersom dessa gener försvinner ur populationen efter några generationer.
Att det skulle vara bara hybriderna som söker sig till bebyggelse och ställer till med problem är inte sant. Vargen är av naturen nyfiken och lär sig snabbt. Blir den inte jagad eller skrämd av människan, börjar den ganska snabbt söka mat hos människor. Vargen har ingen speciell inneboende eller genetiskt präglad rädsla för människa, utan det måste den lära sig. I historiska källor kan man se att trots intensiv förföljelse fanns det alltid vargar som började söka sig in till bebyggelse i jakt på mat.

Skulle jag kunna avgöra saken, skulle jag omedelbart förflytta skarven till gruppen icke-fredade fåglar enligt jaktlagen, och jakt på skarv skulle vara fri utanför häckningstiden. För vargen skulle jag fastslå ett maximiantal om 250 vargar i Finland, utöver detta skulle vargpopulationen begränsas genom strikt reglerad jakt.
Erfarenheten visar att när vargpopulationen börjar överstiga 250 individer, blir följderna för landsbygdsbefolkningen så svåra att människor tar lagen i egna händer. Tyvärr har våra myndigheter och politiker både nationellt och internationellt trasslat in sig i så många olika lagar och överenskommelser, att detta i praktiken inte är genomförbart i dagsläget.

Vargarna och skarvarna kommer att förorsaka stora konflikter även i framtiden. Risken är att flera arter så småningom hamnar i samma besvärliga läge, då politikerna blandar sig i biologin och alla människor anser sig vara experter.

Mattias Kanckos

PS Stöd gärna Naturbrukarna med ett bidrag på Swedbank BG 158-9936, Med vänlig hälsning, Ordf. Axdorff DS

Kommentera