Ett enkelspårigt bevarande

k1

Skogsskyddspolitiken har reducerats till enkelspårigt bevarande genom konservering. Det är dags att tänka om, och inse att naturvärden i skogen både kan skapas och ödeläggas på mycket kort tid.

Av journalisten och debattören Pierre Kjellin.

Personer från någon miljöorganisation eller Skogsstyrelsen inventerar ett avverkningsanmält skogsbestånd, hittar signalarter eller identifierar andra värden som gör att myndigheterna bedömer skogen så värdefull att den skyddas från avverkning. Exemplen ovan är så etablerade tillvägagångssätt för att skydda skog i Sverige att de sällan ifrågasätts. Det borde vi göra, för skogens och för framtida generationers skull. Ty, detta sätt att identifiera och skydda skog på är att historielöst betrakta skogen ur sitt sammanhang.

Resultatet blir att skogsskydd i Sverige i många fall är pengar som kastas i sjön, samtidigt som man både missar potentiella skyddsobjekt och sätter käppar i hjulen för många självverksamma skogsföretagare.

Ett problem med vår skogsskyddspolitik är att den inte tar tillräcklig hänsyn till att skogar är ekosystem i ständig förändring, och att de i varierande grad har påverkats av människan under mycket lång tid. Ett annat problem är att våra naturvårdande myndigheter tenderar att betrakta varje skyddsvärd biotop eller bestånd ur sitt sammanhang. Ett ingalunda unikt exempel är att ett äldre granbestånd får reservatsskydd. Senare bokstavligen ödeläggs stora delar av reservatet av en barkborreinvasion. Samtidigt som skyddsrestriktionerna gör reservatsskogen till en barnkammare för barkborrarna, vilka sedan kan dra vidare och ödelägga angränsande markägares skog, och ekonomi.

Skogsskydd borde betydligt oftare än idag handla om skapande genom olika grader av skötsel. Statliga Sveaskog är ett exempel på skogsägare som i detta nu skapar tusentals hektar skog med både höga natur- och friluftsvärden genom aktiv omdaning och aktiv skötsel. I södra Sverige röjer och gallrar man till exempel fram ekrika skogs- och hagmarker på många håll genom att gallra bort bland annat granen.

Vi glömmer ofta bort varför en trevlig och i våra ögon skyddsvärd natur ser ut som den gör. Ett exempel på det är naturreservatet Klampenborg, en cirka 25 hektar stor ö strax utanför Sundsvall. Här drevs fram till 1932 ett sågverk och ön hade som mest 400 bofasta. Runt sågverksägarens herrgård anlades en engelsk park och många ädellövträd, bärträd och buskar planterades runt om på ön. På 1960-talet revs de sista husen och Klampenborg tömdes på de sista invånarna. Idag är stora delar av ön bevuxen med promenadvänlig ädellövdominerad skog. Utan tidigare omfattande mänsklig påverkan hade skogen på Klampenborg idag sannolikt varit betydligt mera lik omgivande skogar i Sundsvallstrakten, det vill säga varit barrdominerad med tanke på att Sundsvall befinner sig mitt i barrskogsbältet.

Så vad säger oss exemplet Klampenborg?
Jo, att vacker och skyddsvärd skog med människans hjälp kan skapas på mindre än din och min livstid. Och att den även kan försvinna. Att skogen på Klampenborg ser likadan ut om hundra år utan aktiv skötsel kan vi inte räkna med. Det lär de enstaka grupper av granar och tallar som växer där idag, eller i värsta fall almsjukan i framtiden, se till. Och vad säger oss exemplet Sveaskog? Att även enskilda skogsägare faktiskt kan och måste få bedriva naturvård, och att det även går att göra det i kombination med skogsbruk.

Kommentera