En lag grundad på myter

IMG_4304

Att bruka naturen handlar även om viltbruk,  något som ofta glöms bort. Läs här vad Göran Adielsson, ordförande i Viltmästareförbundet, anser om det nya lagförslag som är under uppsegling. Han anser bland annat att lagförslaget inte är baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet och att dess effekter kommer att vara kontraproduktiva, destruktiva och byråkratiskapande. 

 

En lag grundad på myter

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har nyligen lagt fram ett lagförslag, som ska ge regeringen möjligheter att begränsa eller förbjuda utfodring av vilda djur. Förslaget har det vällovliga syftet att minska viltskador i jord-och skogsbruket samt att minska viltolyckor i trafiken. Ministern har dock grundat förslaget på myter, som kopplar dessa problem till utfodring av vilda djur. Det innebär i realiteten en risk för att han utsätter både de vilda djuren och landsbygden för en rejäl och onödig svältkur.

Lagförslaget är inte baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Dess effekter kommer att vara kontraproduktiva, destruktiva och byråkratiskapande. Lagen är tänkt att adressera lokala problem med viltskador och fall av olämplig utfodring. Sådana problem finns, men de löses inte med en lag, som uppfattas som en kollektiv bestraffning av alla som på professionell basis och ideella grunder bedriver en seriös viltvård.

Befintliga regelverk och lokala samförståndslösningar hanterar redan de flesta avarter av utfodring och denna process fortgår. Det nu lagda lagförslaget är onödigt och oproportionerligt. Det kommer att utlösa ett byråkratiskt och juridiskt kaos. Dessutom utgör lagförslaget ytterligare begränsning av ägande- och förfoganderätten. Propositionen bör därför dras tillbaka av regeringen eller avvisas av riksdagen.

Utfodring av vilt

Utfodring kan vara av stödjande karaktär. Det förekommer exempelvis under stränga vintrar och skall hjälpa djuren så att det inte svälter ihjäl. Nuvarande jaktlag föreskriver att sådan utfodring ska äga rum.

Avledande utfodring syftar till att hålla viltet borta från grödor och från trafikleder. Det handlar om små mängder foder, som inte är avsett öka viltets reproduktion.

Ägande- och förfoganderätt

De flesta mark-och villaägare uppfattar det som naturligt, att man ska få lägga ut mat till det vilda i den omfattning, som man tycker är lämpligt. Det anses ingå i ägande- och förfoganderätten. I grundlagen står det, att ett undantag skall förutsätta ett ”angeläget allmänintresse”. Regeringen har uppenbarligen inte samma uppfattning och man fick nyligen helt otippat stöd av lagrådet. Genom ett svårbegripligt resonemang kom detta fram till att viltfoder inte har med äganderätten att göra. Det innebär att fel uttolkare av lagen bakom fel skrivbord kan vitesförelägga matande av småfåglar i ett helt län!

I Finland har man ett helt annat synsätt. Finlands Viltcentral konstaterar på sin hemsida att ”har man rätt att jaga så har man rätt av utfodra”. Samma myndighet anser för övrigt att utfodring av vilt både kan minska skador på jordbruket och viltolyckor i trafiken. 

Myten om massiv utfodring

En myt är att det i stora delar av landet förekommer en massiv utfodring av vilt. Detta är en villfarelse. Det har förekommit och förekommer fortfarande avarter, men en omfattande information har både drastiskt minskat utfodringen och den är föremål för en fortlöpande omvandling. Man använder sig idag huvudsakligen av vegetabiliskt foder och man distribuerar fodret på ett bättre sätt. De mängder foder som distribueras utgör bara en ringa del av den totala mängd mat, som djuren behöver för att livnära sig.

Myten om vildvinsexplosion

En annan myt är att lantbruket drabbats av en ”vildsvinsexplosion”. Av en debattartikel att döma så tror landsbygdsministern, att stammen ökar med 30 procent per år. Sanningen är, att vildsvinsstammen inte ökar. Det har sedan ett antal år skett en utplaning och på många håll en stark minskning. Samtidigt sprider sig vildsvinen långsamt norrut. Minskningen har till en del olika naturliga orsaker. Jägarkåren har dock tagit ett stort ansvar och det skjuts idag fler vildsvin än älgar i landet.

Myten om koppling mellan viltpopulationers storlek och utfodring

En myt är att utfodring skulle kunna öka viltstammarna och att ett förbud skulle minska dem. I själva verket är det naturliga förutsättningar, som styr viltpopulationernas storlek och sammansättning. På sjuttiotalet fanns de runt 500 000 älgar i Sverige. Det fanns ett överflöd av mat i skogen, vilket berodde på att skogsbruket hade gått över till kalhuggningsteknik och hyggesbruk. Ingen skulle komma på tanken att älgarnas förökning berodde på utfodring.

Rådjursexplosionen på 1980-talet hade också en naturlig förklaring i ett kraftigt utbrott av rävskabb. Det gjorde, att rådjurens främsta naturliga fiende decimerades kraftigt och rådjurens antal ökade kolossalt.

Vildsvinen var under många år utrotade. När de började sprida sig över landet så möttes de av jungfruliga marker, som var fulla av naturliga födoämnen för vildsvin. De kom till ett skafferi, som inte hade öppnats på många decennier och det är inte konstigt att stammen ökade snabbt.

Viltpopulationernas storlek kan av människan bara påverkas genom en långsiktig viltförvaltning och planerad avskjutning. Det är etiskt oförsvarligt och kontraproduktivt att försöka göra det genom svältkurer. I Tyskland har man trots utfodringsförbud en fortsatt ökning av vildsvinsstammen.

Myten om förödande viltskador och koppling till utfodring

Ytterligare en myt är att Sveriges lantbrukare generellt drabbas av förödande viltskador. Det finns förvisso bönder som kan drabbas hårt, men problemen är lokala. Det finns ingen forskning som kan koppla viltskador till utfodring. I sin debattartikel anger landsbygdsministern att vildsvinen totalt i Sverige förstör drygt 40 000 ton grödor. Det låter mycket, men det är en bara en liten del av hela skörden.

Mycket mer uppseendeväckande är att det svenska lantbruket årligen producerar 400 000 ton mat, som överhuvudtaget inte lämnar gårdarna. Det rör sig exempelvis om för små potatisar eller krokiga morötter. Siffran kommer från Jordbruksverket.

Huvudparten av det foder som används i den svenska viltvården och viltförvaltningen kommer från detta svinn och intäkterna utgör för många bönder ett välkommet tillskott i kassan. Om utfodring av vilt hade varit ett nationellt problem så undrar man varför bönderna själva säljer detta foder.

Myten om viltolyckor i trafiken och utfodring av vilt

Landsbygdsminister menar att minskad utfodring skulle minska viltolyckorna i trafiken. Hur han kommit till den slutsatsen är oklart. I grannländerna har man en annan uppfattning.

Utfodring för att avleda viltet från vägarna i kombination med viltstängsel är den bästa metoden för att minska olyckorna. Ett utfodringsförbud skulle tvinga viltet ut på långa fodersök och därmed korsa vägarna många fler gånger. Det skulle i stället öka viltolyckorna.

Ministern fokuserar i sin artikel på vildsvin och att dessa förra året orsakade drygt 4 200 olyckor. Samma år var det 36 500 olyckor med rådjur och nästan 5 000 olyckor med älgar inblandade. Det är stor skillnad att köra på ett vildsvin som väger 40-100 kilo eller en älg som väger 400 kilo. En påkörning av ett vildsvin orsakar huvudsakligen fordonsskador, medan en påkörning av en älg orsakar fler dödsfall och personskador.

Lagförslagets kontraproduktiva effekter

Utfodring är en viktig del av all viltförvaltning. Ett förbud skulle påverka möjligheterna att utveckla viltbruket som näring och på många vis utarma den svenska landsbygden. Incitamentet för investeringar i viltbruk skulle avta och många arbetstillfällen skulle hotas. Man skall inte heller glömma, att huvudparten av all viltförvaltning och biotopvård görs av en stor engagerad jägarkår.

Under vegetationsperioden vill man hålla framför allt vildsvinen från grödorna. Det bästa sättet är att genom avledande utfodring hålla dem borta från fälten. Ett förbud mot utfodring skulle tvinga viltet ut på fälten för att hitta mat. Därmed skulle förbudet vara kontraproduktivt genom att öka viltskadorna.

Det produceras årligen runt 20 000 ton viltkött i Sverige. Viltkött är fritt från antibiotika och hormoner. Det är gott och nyttigt. Efterfrågan överstiger vida tillgången och 90 procent av det konsumerade viltköttet är importerat. I Sverige finns det stora arealer, som ligger i träda och landskapet växer på många håll igen. I stället för att plantera gran skulle man kunna använda dessa ytor för produktion av viltkött.

Viltbruk och ekoturism är näringar, som är på stark frammarsch i Sverige och omsätter miljardbelopp. Potentialen till expansion är stor. De vilda djuren och den svenska naturen är en självklar bas för denna verksamhet.

Det moderna lant-och skogsbruket har minskat de vilda djurens överlevnadsbetingelser genom sina produktionsinriktade monokulturer. Det måste finnas en acceptans för att det vilda på något sätt måste kunna hitta mat, men lokalt stora skador ska förstås motverkas. De flesta lantbrukare har insett detta och själva gjort betydande insatser för att återskapa livsviktiga biotoper. Stora investeringar har gjorts för att anlägga våtmarker, viltvatten och viltåkrar.

Den biologiska mångfald, som åstadkoms på det viset, ökar både affektionsvärdet och marknadsvärdet på fastigheterna. Viltbruket ger dessutom intäkter i form av kött eller jaktarrenden. LRF Konsult använder ofta begreppet ”Viltrika marker”, som ett attraherande argument i sina annonser.

Det vore både kontraproduktivt och destruktivt att bromsa utvecklingen av hela näringar genom en lag, som syftar till att minska viltstammarna genom svält.

Lagens byråkrati- och konfliktskapande effekt

Lagförslaget konstaterar att undantag från utfodringsförbudet skall kunna ges i enskilda fall. Det innebär att länsstyrelserna kommer att överösas med ansökningar och handläggningstiderna kommer att bli långa och överklaganden många. Hur man då ska kunna planera en långsiktig viltförvaltning? Hur ska tjänstemännen hinna med sina andra arbetsuppgifter utan att få en förstärkning? Angiveri och olika former av misstänkliggöranden kan komma att belasta länsstyrelsernas tjänstemän och i slutändan skapa konflikter på landsbygden, vilket minst av allt behövs.

LRF skjuter sina medlemmar i och sig själv som organisation i foten

LRF har varit starka tillskyndare av lagförslaget. När det kom så berömde sig styrelsen på sin hemsida och sa att lagförslaget var en arbetsseger och resultatet av ”påverkansarbete”.

Det är motsägelsefullt, att organisationen varit med och drivit fram ett lagförslag, som innebär en inskränkning av äganderätten. Samtidigt hävdar LRF i andra frågor helt riktigt, att myndigheter och enskilda tjänstemän på olika sätt åsidosätter denna grundläggande rätt. Landsbygdsministern har nyligen just av den anledningen deklarerat, att regeringen försvarar äganderätten.

Det är svårt att förstå varför organisationen centralt driver en så intensiv kampanj mot vilt i allmänhet och vildsvin i synnerhet. Ökningen av vildsvinsstammen kulminerade runt 2010-12 och har därefter inte fortsatt. Fram till dess var LRF:s inriktning, att problemen med viltskador skulle hanteras genom information och samarbete med andra organisationer och man kom en bra bit på vägen.

Omkring 2013 gjorde LRF ett lappkast och avbröt detta samarbete. Man gick sin egen väg och har sedan dess bearbetat media och politiker. Lokala problem har beskrivits som landsomfattande och katastrofala. Genom överdrifter och generaliseringar har organisationen skapat bilden av en landsbygd, som knäar under trycket av viltskador.

LRF betraktar det aktuella lagförslaget som en framgång för sitt ”påverkansarbete”. För en utomstående är lagförslaget kontraproduktivt för en stor del av organisationens medlemmar och reaktionen bland dessa har varit stark. Många lantbrukare jagar själva och bedriver viltvård. Andra får in betydande belopp på jaktarrenden och på att sälja foder till viltförvaltning. Röster har höjts för att LRF borde ordna en extrastämma att hantera just frågan om utfodring.

Företrädare för LRF har krävt, att vildsvinen åter skulle utrotas. Man kan förstå, om lokalt drabbade lantbrukare tar till överord, men det finns ett riksdagsbeslut om att vildsvinen tillhör den svenska faunan. Det måste alla förhålla sig till och samarbeta för att hålla deras skadeverkningar på en rimlig nivå.

Strategi för svensk viltförvaltning

Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag förra året lanserat Strategi för svensk viltförvaltning. I ett bra dokument konstateras, att viltförvaltningen ska vara långsiktig och förutsägbar och regelverken transparanta och tydliga. Man utvecklar också hur viltbruk skall främjas som näring bland annat genom minskad byråkrati. Det nu aktuella lagförslaget ger diametralt motsatta effekter.

Kritikstorm mot lagförslaget

Lagförslaget har skapat en storm av kritik och den har nått fram till landsbygdsministern. Han har känt sig tvingad att gå ut med lugnande förtydliganden om att allt i princip skall fortgå som tidigare. Man skall visst få mata småfåglar och sätta ut saltstenar och det skall gå att anlägga viltåkrar. Utfodring ska visst kunna äga rum- det är bara avarterna som ska bort. Alla som sköter sig ska inte drabbas av lagen- det ska man åstadkomma genom tillämpningsföreskrifter.

Lagförslaget är dock utformat så att det ger utrymme för en stor spännvidd av subjektiva eller godtyckliga uttolkningar. Det kan man inte förhindra genom aldrig så distinkta föreskrifter.

Ingen- inte ens landsbygdsministern- vet hur föreskrifterna kommer att se ut och vilka konsekvenserna kommer att bli i olika landsändar. Tjänstemännen kommer att överhopas med kniviga ärenden och lägga sin tid på kontraproduktiv aktivitet.

Landsbygdsministern vill, att lagen skall skapa förutsebarhet och tydliga regler när det gäller utfodring. Risken för att det blir tvärtom är stor. Det har skapat stor oro och frustration hos en hel areell näring och hos alla dem, som har viltförvaltning och biotopvård som sitt stora intresse.

Regeringen har mot en lokal åkomma ordinerat en alldeles för stark medicin med allvarliga biverkningar. Det är inte lege artis och propositionen bör därför dras tillbaka.

Göran Adielsson, ordförande i Viltmästareförbundet

Kommentera