Varför vi älskar att hata kalhyggen

Ambjörn

Det slår aldrig fel. Vem man än tar med sig till ett kalhygge, som inte är del av skogsnäringen, kommer förr eller senare att säga: varför måste det se så förstört och skövlat ut?

Så får man börja med att förklara att naturen inte kan ”gå sönder”. En skog kan aldrig bli ”trasig”. Det finns inga tillstånd i naturen som är bättre eller mer värda än andra. Men redan här kommer skepsisen. Vadå? Är inte en 100-årig tallskog att föredra framför ett kalhygge? Jo, naturligtvis – men om 150 år kommer det troligtvis att vara en ny skog på samma plats. Att peka på kalhygget som en möjlighet för ny skog att växa upp är närmast blasfemiskt. Vill man skaffa ovänner så är kalhyggeshyllningar en klockren strategi.

Människan har många tillkortakommanden, men ett av de största är just vår oförmåga att tänka utanför oss själva när det gäller naturen. Vår livslängd på cirka 100 år gör att vi tycker att allt som växer och lever på jorden ska finnas förr oss, just när vi lever. Vad som hände för 500 år sedan och hur landskapet såg ut då är fullständigt ointressant. Det saknas också perspektiv framåt, förutom olika profetior om hur jorden ska gå under och att vi alla förr eller senare kommer att svälta ihjäl eller tvingas äta varandra för att överleva. Osakliga spekulationer som inte alls flyttar naturvårdsdebatten framåt en millimeter. Egentligen borde vi intressera oss betydligt mer för landskapshistoria och hur vår kultur, i betydelsen odling, påverkat och fortsätter påverka naturen.

När jag vill provocera mina kompisar brukar jag hävda att den biologiska mångfald som finns är en produkt av människan och att jorden skulle vara betydligt artfattigare om inte människan fanns. Det retar såklart gallfeber på många, men… strikt vetenskaplig kan man inte motbevisa att människan som störningsskapade art bidrar till att skapa ekologiska nischer som annars inte skulle finnas. Alltså är den biologiska mångfalden knuten till oss och beroende av vår behandling av omgivande livsmiljö. Poängen med resonemanget är att om människan kan ses som det största hotet mot miljön så är vi också den enda lösningen. Det kommer knappast att landa några rymdskepp med trevliga utomjordingar och berätta hur vi löser problemen med bottendöd i Östersjön, hur vi skärper den generella hänsynen i skogsbruket, hur vi ska fiska hållbart i våra torskbestånd, osv.

Vi måste upphöra att idealisera naturen och ge den egenskaper som den inte har. Det leder fel. Men det betyder inte att vi ska släppa lantbrukare och skogsbolag fria att göra som de vill med vårt landskap, tvärtom: kraven ska vara specifika, genomtänkta och välmotiverade. Bara då kan vi nå verklig naturvård. Det är människan som måste räddas från alltför mycket ovetenskaplig miljöpolitik, eftersom det är vi som har landskapets och den biologiska mångfaldens öde i vår hand. Just nu är vi vill i full färd med att avveckla vår egen betydelse för naturen. Det har vi inte råd med.

 

Av: Ambjörn Johansson
Biolog från Grödinge Botkyrka

Bli medlem i Naturbrukarna Sverige, klicka här!

Kommentera