Gamal naturvård, ny verklighet

Om framtidens skog råder många osäkerheter. Något vi kan säga med säkerhet är att många fler kommer att kräva mycket mer av skogen när det är dags för dagens ungskogar att avverkas. 

Vi kommer då att ha ett jordklot med nio miljarder människor. Människor som strävar efter att ha en god materiell välfärd. Det kommer inte enbart att kräva mer virke, papper och rekreationsmöjligheter utan antagligen också helt nya skogsbaserade produkter. Samtidigt finns också en ökad medvetenhet och ambition att bevara skogen som fungerande ekosystem, dess processer och arter. Hur kommer den ekvationen att gå ihop?

Traditionellt är naturvård något av en reaktion mot utvecklingen.Det är nästan en del av dess axiom att sträva bakåt i tiden. Skyddade öar av skog som den såg ut innan människans påverkan eller av hävdade ängsmarker som de såg ut på 1800-talet. I någon mening är naturvården lika mycket bakåtblickande kulturhistoria som biologi.

Förra vintern publicerades en uppmärksammad artikel av bland andra ekologen Peter Kareiva, vid organisationen The Nature Conservancy. Författarna menar att trots de stora områden som avsatts under de senaste femtio åren så är slaget om flera arter på många håll ändå förlorat. Om man till det lägger det ökade behov av naturresurser vi kommer att se under det närmaste seklet är avsättningar helt enkelt inte ett tillräckligt verktyg för att bevara den biologiska mångfalden. Istället måste vi utveckla hänsynen utanför reservaten.

Miljöjournalisten Hillary Rosner utvecklar resonemanget på miljö-siten Ensia. Hon slår fast att vi inte kommer att kunna stoppa den utveckling ett mer tätbefolkat klot innebär. Däremot kan vi påverka den. Då är det helt uppenbart att verk­tygen för naturvård måste utvecklas. Funktionella landskap måste skapas som kan tillhandahålla råvaror och mat men samtidigt erbjuda habitat där djur och växter kan fortleva. Kareiva och medförfattare menar att vi har underskattat den förmåga till återhämtning som många biologiska system har efter störningar (så kallad resiliens) och att det snarare handlar om att förstå omfattningen av denna förmåga och hur den kan skapa utrymme för oss att utnyttja olika natur­resurser.

Det här innebär inte att det svenska skogsbruket kan luta sig tillbaka och hoppas på färre avsättningar och ”business as usual”. Det innebär inte heller att naturvårdens roll blir mindre viktig. Tvärtom. Men den kommer att förändras. Naturvården kan inte längre vara en fråga om svart eller vitt, utan bör istället bli en variationsrik verktygs­låda med vilken vi skapar landskap för både skogsråvara och höga naturvärden. En utveckling som ännu är i sin linda. Dessutom, i takt med att fler ska dela på skogens resurser, kommer sam­tidigt dagens skogsskötselsystem behöva förändras. Men det är en annan historia.

Olof Widenfalk
Ekolog som driver miljökonsultföretaget ­Greensway, ­
tidigare verksam som forskare på Skogforsk och SLU

 

Kommentera